Ikväll har jag mest känt mig ledsen och deppig. Har gråtit för minsta lilla lite titt som tätt, är säkert all nervositet jag samlat på mig under veckan som släppt och spökar i mig. Jag skulle nog aldrig överleva en större skada känns det som, jag är lixom för fessig för det. Känner efter allt för mycket, och får en klump i magen varje gång jag känner att det sticker till och gör ont i det lilla lilla såret som har sytts igen med ett ynka fjuttigt stygn och tejpats med två stripes. Det slog mig nån gång här under kvällen att det ju faktiskt kan vara canser i födelsemärket. Stöter genast bort tanken, såklart det inte är, men nått jag lärt mig är att man aldrig ska ta nått för givet. Läser Vimmelmammans blogg (hon är helt fantastisk och för övrigt den vackraste människan jag "mött"), som jag följt jättelänge och gråter en skvätt, eller många skvättar till. Här sitter jag och tycker synd om mig själv. Ska genast sluta upp med det, för det finns alltid dom som har det värre. Men ändå, trots det, kan man inte låta bli ibland..