Kom precis hem från Hälsocentralen. Låg på mage på britsen, smågrät i smyg och bet mig i fingret för att känseln skulle föras dit istället för det bedövade området. Vet inte vad som var värst, de fjantiga nålsticken för bedövningen eller vetskapen om att läkaren skar i mig. Både och tror jag. När allt var klart reste jag mig upp men det var bara att lägga sig igen, magen vände sig typ ut och in och jag kände mig alles klen. Tur att Matildas mamma var där säger jag, haha :) Allt detta för ett fjuttigt litet födelsemärke jag hade på "valken". Fyfan vad jag är fjantig! Kan aldrig i min vildaste fantasi förstå att de två "spåtanter" jag träffat i mitt liv sagt att jag kommer att bli bäst om jag inriktar mig på vården.. Vilket skämt. Never gonna happen! Eller?